”Röda Mejeriet”. Så heter den, Gunnar Brulins nya roman. Det börjar på en tidningsredaktion där Gunnar som nykläckt journalist får jobb på Mål & Medel, livsmedelsfackets tidning. Där blir han kollega till den allvetande radikala Redaktören och den briljante men lätt desillusionerade skribenten Murveln, båda rutinerade tidningsmän.

Nya tider stundar nämligen. Det är i slutet av 1980-talet och arbetslivet börjar digitaliseras och robotiseras. Den unge Gunnar har just köpt en egen persondator för att skriva en experimentell roman, hans verkliga passion i livet. På redaktionen står en ny dator och eftersom tidningen nu ska göras digitalt, anses han, grabben med datorvana, klara av också det.

Han börjar som redigerare och lär sig jobbet över en helg. Men han vill också skriva reportage och upptänd av en idé om det goda arbetet föreslår han Redaktören ett knäck om det Röda mejeriet, närmare bestämt ”de anställdas mejeri” i Malmö som betraktas som ett modernt mönstermejeri.

Han får åka dit men blir besviken. Robotar och datorer har förstås tagit över och automatiserat processerna men någon arbetsglädje finner han inte.

Lite bakgrundshistoria: 1981 kom boken ”De anställdas mejeri”; ett forskningsprojekt mellan två arkitekter och Livsmedelsarbetareförbundet. I och med den nya tekniken i arbetslivet såg man en chans att ge de anställda mer inflytande. På Livs kongress 1986 visades en modell av ett mejeri där tekniken och de fysiska rummen avpassats för att utveckla de anställdas kunskaper och kreativa förmåga.

Tekniken skulle förhandlas fram mellan facket och arbetsgivarna och i slutändan ge bättre matvaror och mer arbetsglädje. Vad hände? Klämda av ekonomiska kriser och politisk stagnation under 1990-talet glömdes de radikala idéerna och drömmarna om det goda arbetet bort.

Mjölken som en gång byggde landet och band samman klasserna gör inte det längre. För att få perspektiv på mejerihistorien reser Gunnar till Västerbotten. I mejerihanteringens barndom var det yrkesstolta starka kvinnor som gjorde mjölk och ost, mejerskor.

När mekaniseringen inträdde tog männen över helt. Den ensamme reportern kör genom inlandet och besöker ensliga byar där mejerierna lagts ner och knepiga gubbar minns hur tungt och slitigt det var. Men mejeristernas yrkeshemligheter var guld värda. Utan dem ingen god mjölk och ingen välsmakande Västerbottensost.

Fast efter mejeridöden på landsbygden har små ysterier uppstått på nytt. Mjölkbönder har brutit sig loss från storskaligheten och satsat på småskalighet, på kooperativ, på yrkeskunskaper och kvalitetsmat.

Gunnar Brulin har en gedigen kunskap om livsmedelsindustrin. Det började med reportageböckerna ”Billig mat – en dyr affär” och ”Dagens rätt – om mat, makt och människovärde” (tillsammans med Malin Klingzell- Brulin) där den globala matproduktionen granskas. Premissen är att konsumenterna inte betalar det fulla priset för maten. Andra tvingas att göra det – arbetarna i form av dålig arbetsmiljö, miljön som tar stryk och djur som plågas.

”Röda Mejeriet” är den fjärde i ordningen i en kvartett säregna romaner om matens arbetare, makten över maten, arbetets demokratisering och socialismens natur. 2009 kom ”Blågul slaktare”, en berättelse om livet, döden och slaktarkonsten, avfattad med en respektlös hållning till genrer och litterära konventioner. ”Depån” från 2011 är en övertygande arbetsplatsskildring från bryggeribranschen, sedd ur den fackligt aktive Ulriks synvinkel.

I ”Bearbeta mig” (2014) berättas om författarens plötsliga hjärtstopp på väg hem från jobbet som reporter. Han bokstavligen dör på Söder Mälarstrand men har tur då förbipasserande ger honom hjärtmassage tills han återupplivas av ambulansläkare med hjärtstartare. I dagboksform berättar Gunnar om sin rehabilitering, och undersöker stressen i arbetslivet som orsakar särskilt många arbetares död i hjärt- och kärlsjukdomar.

”Jakten på effektivitet har gjort arbetarna till mänskliga robotar som servar maskiner och program. En talande bild: Om man förr skar ostarna med knivar används nu maskiner med högfrekvent ljud. Men ljudet är skadligt för det mänskliga örat.”

Nå. Mot slutet av romanen återvänder Gunnar till Röda mejeriet i Malmö för att se vad det blev av de fackliga drömmarna om ett demokratiskt arbetsliv med utrymme för både stolthet och arbetsglädje. Det visar sig att arbetet är mindre tungt men underordningen, monotonin och bristen på överblick finns kvar.

Jakten på effektivitet har gjort arbetarna till mänskliga robotar som servar maskiner och program. En talande bild: Om man förr skar ostarna med knivar används nu maskiner med högfrekvent ljud. Men ljudet är skadligt för det mänskliga örat. De anställda måste bära hörselkåpor och kan inte prata med varandra. Allt är tråkigare, kamratskapet sinar, övervakningen ökar. Det är effektivitet helt på arbetsgivarens villkor. Och de anställda blir allt färre, fackklubbens uppgift blir mest att se till att omställningen går bra.

Sammantaget har Gunnar Brulin genom sina nu fyra egensinniga romaner gett oss en unik skildring av människorna som producerar vår mat och engagerar sig fackligt. Den röda tråden är möjligheten till ett icke-hierarkiskt arbetsliv där den anställde kan blomma ut som människa. ”Röda mejeriet” är också ett bokslut över en trettio år lång gärning som reporter på samma tidning, bara det högst ovanligt. Jag ser gärna att Gunnar Brulin fortsätter skriva passionerade och nyskapande böcker, eller som han själv uttrycker det i ”Röda mejeriet”, ”skriva konstiga saker för att det var roligt att skriva dem.”

Tony Samuelsson