Den fjärde prosaberättelsen av Gunnar Brulin, som är journalist på livsmedelsarbetarnas facktidning Mål & Medel, heter Röda mejeriet. Jag fick upp ögonen för författaren när han gav ut Blågul slaktare 2009. Han reste runt och intervjuade folk på slakterier, men det var ingen vanlig reportagebok i och med att han förhöll sig så fritt till materialet. Jag ska förklara vad jag menar så småningom. I oktober 2012 fick författaren, som cyklade längs Söder Mälarstrand, ett plötsligt hjärtstopp och var egentligen död under några minuter, men tack vare rådiga fotgängare som påbörjade återupplivningsförsök kunde Brulins liv räddas.

Två år senare gav han ut Bearbeta mig som är en beskrivning av vägen tillbaka till ett någorlunda normalt liv. Det är en osentimental berättelse där författaren beskriver sig själv och sjukdomsförloppet i tredje person, förmodligen för att åstadkomma erforderlig distans. Det är en oavbrutet fascinerande patografi, som det kallas.

I Röda mejeriet, som kom ut under hösten, reser författaren runt i Sverige för att ta reda på vad ”Murveln” (som han kallar en journalist som han beundrar stort) kan mena med begreppet som vilar i boktiteln och som han funnit i några av läggen från journalisten ifråga. Författaren är kluven till Murveln som han kallar honom, han försöker komma bort från Murvelns negativitet samtidigt som han försöker förstå varför han tenderar att bli alltmer negativ. Murveln fruktar att den nya tekniken kommer att innebära mer detaljstyrning av mejeriarbetarna, mer övervakning. Det är synpunkter som Gunnar Brulin inte kan bortse ifrån.

Brulin skriver återigen en ”autofiktion”, som baksidestexten antyder. Inom det litterära fältet skulle jag vilja beteckna det som att både äta kakan och ha den kvar. Eller lite tillspetsat, både självbiografi och hitte på, ”auto” betyder som bekant ”själv” och med fiktionens hjälp kan man fabulera. Det är en författares sätt att understryka det jag var inne på, att kunna förhålla sig fritt till materialet. Ändå får man inte missta sig på författarens genuina önskan att begå engagerade reportage. Det intressanta med Gunnar Brulins böcker över huvud taget är att han inte sitter med facit i hand och på så sätt bara är ute efter att bekräfta det han antagit. Tvärtom öppnar han sig för världen, också för sina egna tankar om den. Han går utöver det privata, men han skriver också om den privata sfären. Han gör nedslag i 80-talet, då han började som journalist eller rättare sagt delade en heltidstjänst på tidningen med sin hustru eftersom halva tiden gick åt till att ta hand om barnen. Det är också en skildring av den moderna tiden och av hur mejeribranschen förändrats. Författaren skriver ett stycke livsmedelshistoria.

Som alltid hos Gunnar Brulin handlar det om makten över produktionsmedlen. Det ”röda mejeriet” skulle kunna beskriva ett mejeri där de anställda får bestämma och där deras yrkeskunskaper helt och hållet tas tillvara. Finns det sådana mejerier eller har de funnits och försvunnit i och med den moderna tidens datorer och industrirobotar, frågar han sig. Kan mejeriarbetetet sägas utgöra ett självständigt yrke eller är det bara en förlängning av böndernas produktion? Finns det robotar som kan avgöra när en västerbottenost verkligen är en västerbottenost eller är det vissa saker som bara människor kan? Många sådana frågor stöts och blöts i denna autofiktion. Olika sorters människor får komma till tals, de som sjunger den nya teknikens lov och sådana som saknar det som gått förlorat. Det råder förstås inget tvivel om var författaren står, att han finns till för de enskilda mejeriarbetarna, att han föredrar de små mejerierna framför stordriftens ”jätten glufs-glufs”, som mumsar i sig de förstnämnda.

Samtidigt har vi en författare som försöker förstå vad det hela handlar om utan att komma på några slutgiltiga svar. Allting tycks vara i ständig förvandling. Det som jag personligen fäster mig vid och gillar hos Gunnar Brulin är att han aldrig någonsin, i någon av sina böcker, hänger sig åt cynismer eller ironier. Han vill undersöka, bena ut, avtäcka, analysera. Det är en reflekterande och problematiserande reporter och författare som samtidigt äger ett kreativt förhållande till språket och understundom uttrycker sig mycket poetiskt och vackert.

Erik Löfvendahl

Recension 12 december 2019 i OPULENS