Mjölkdoftande mejeriskildring med ostsmaken väl lagrad.

Gunnar Brulins nya bok Röda Mejeriet är en bitvis suggestiv skildring av mejerinäringens historiska utveckling men som också gestaltar hanteringen av ordet som verktyg i betydelsen i vilket ärende det bör/skall används i journalistikens reportage om hur mejeriarbetarna möter den nya teknikens utveckling av arbetsprocesserna.

Konkret handlar det om ett historiskt perspektiv på arbetsprocessens utveckling inom mejerinäringen med produktionens mekanisering, automatisering och i slutänden robotisering som huvudsakliga historiska hållplatser. Hur den mänskliga beröringen med produkterna allt mer överges. Hur de arbetande fortlöpande ersätts av mekaniska lösningar, automatiseringar och robotiseringar. Sammanfattningsvis om makten på jobbet och makten över orden.

Gunnar Brulin har skrivet en illustrativ skildring där berättelsens journalistiska 'jag' botaniserar i mejerinäringens historia.
Från facklig utgångspunkt gäller huvudlinjen om hur idén om 'Det röda mejeriet' blev till: ”ett begrepp som förbundet lanserade på 1980-talet som gick ut på att tekniken skulle förhandlas fram mellan parterna, så att de utformades utifrån bådas behov, inte bara arbetsgivarens”.

Den nyblivne journalisten 'jag', i boken dyker ned i arkiven och letar efter meningen med mejerihanteringen. Vad har varit näringens egen inriktning och mål och vad har de arbetandes organisationer inriktat sig på?

Det handlar konkret om arbetsordningen, villkoren för de arbetande, och om makt, och i anslutningen till detta olika förklaringsmodeller om vad som är viktigt i journalistarbetet när man som skrivande meddelare ger sin syn på dessa spörsmål och dess utveckling.
Detta illustreras i berättelsen av den nyblivne journalisten 'jag' och den i journalistiken mer bevandrade kollegan Murveln. Hur den senare imponerar på den nyblivne journalisten genom att han: ”...ofta bröt mot journalistikens objektivitetsregler och neutralitetsregler” med bland annat personliga värdeutsagor mitt i texten som:
”skriet och skränet från rationaliseringsgamarna tystnar aldrig!”
Med andra ord: Ska man plantera egna åsikter i den dokumentära texten när objektivitet och saklighet anses självklara i hanteringen?

Av Gunnar Brulin har jag tidigare recenserat Depån 2011 och Bearbeta mig 2014.
Om Depån skrev jag bland annat: ”Gunnar Brulin är ingen pamflettförfattare som seglar omkring med ett gapigt apostroferande i det litterära bagaget där han hänger upp banderoller på vilken standardstory som helst. Nej, snarare är han en filosofisk författare med det seriösa fackliga ärendet som grund.”
Och om Bearbeta mig: ”Gunnar Brulin har skrivit en skildring av något vi alla önskar slippa men som vi fruktar, den plötsliga olyckan, scenförändringen, dödens närhet. Han har gjort det med den autentiska, självupplevda känslan med en samtidig förmåga till distans. De djupa filosofiska livsfrågorna kommer upp på dagordningen, mitt i smärtan, mitt i faran och eländet.”

Gunnar Brulins nya bok Röda Mejeriet är inget undantag från denna hans förmåga att 'skriva filosofiskt' kring ett till synes vardagligt men för många berörda ytterst viktigt ärende.
I detta fall mejerinäringen och hur livsmedelsarbetarna fackligt hanterar utvecklingen på jobbet.
Brulin skapar en egen poetik i gestaltningen där hans 'jag' i berättelsen- som nybliven journalist önskar använda ordet som just det effektiva verktyg det kan vara.
Känslor rusar till när 'jaget' i sin botanisering i arkiven läser om tidiga arbetsförhållanden inom mejerinäringen och följer upp hur de arbetande behandlats i olika passager genom åren.
Mitt i känslokaoset konstaterar han att ”adjektiven vaknade till liv och jag blev orolig” Känslorna rusar iväg och bokens 'jag' staplar de anlöpande adjektiven:
”/.../...
7[IRRITERAD]
8[GLÅMIG]
9[OBESLUTSAM]
10[NEGATIV]
…/../...

Gunnar Brulin frångår inte sin vana att gå ut i filosofiska betraktelser som han stundtals etablerar med mycket stor känslighet.
Jag blir fascinerad över hur Brulin lyckas utkristallisera autenticiteten till dess ytterst verksamma udd av den verklighet han går omkring i. Hans ord är i dessa skildringar av arbetsprocesserna så närvarande med en fingerfärdigt sorterande känslighet helt utan baktunga choser.
Jag har själv arbetat på verkstad och fabrik och bland annat i åratal stått och fräst detaljer till bergborrmaskiner. Brulins förmåga att skapa något mer än den faktiska skildringen av en sådan verkligheten är gudabenådad att läsa. Helt enkelt genial för att riktigt understryka vad jag menar. Det blir i vissa passager magiskt just genom att Brulin aldrig blir överordig eller 'skriver på näsan' men ändå inte 'hemfaller' åt ett återhållet 'tingeltangleri' av småplottrande.
Hans stringenta stil att lyckas finna de rätta orden ger utdelning i hög känsla av inlevelse:
”...På något sätt är det som om kroppen bara orkar ett tag, sa han när vi satt i mejeriets matsal..../.../...Vad har vi? Vi vänder ostar för hand, avsynar, skrapar och spritar. Arbetet görs manuellt av oss i skraprummet där vi befinner oss hela dagarna. Mitt mänskliga öga borde ha varit ett kameraöga. Min arm som sorterar bort de missfärgade ostarna borde ha varit en robotarm..../.../...hela processen hänger på kontrollen av flöden, att stänga och att öppna, att trycka ut och trycka in. Stora materiella värden finns i våra händer. Han dröjde vid en teckning med runda ostar som låg och flöt i en saltlakebassäng med grönt vatten och pekade på deras magar som spräckte ytan när de guppade fram...”

Och i ett annat avsnitt...:
”...Vid mottagandet av en order säger jag 'parkera'. Om jag inte hör en order säger jag 'repeterar'. Efter att jag utfört en order säger jag 'klar'. Det är så vi samtalar. Mina ben rör sig och mina armar plockar. Nya order skapas, men inte av mig och inte av henne utan av datorn...”

Icke att förglömma är Brulins humor känsligt infattad bland annat i skildringen av människor. De två bröderna som har ett litet mejerimuseum är en sådan passage i texten med enskilda komiska höjdpunkter.

Bitvis doftar Brulins närgångna mejeriskildringar av mjölk- och ostessenser där kittlande smakpartiklar singlar runt i den verbala luften landande angenämnt på de litterära smaklökarna.
Det är så näringsrikt skrivet, dessa skildringar av konkreta arbetsprocesser, och hur de förändras historiskt, där Brulin levandegör processerna i stundtals poetiska vandringsgobelänger, där särskilt adjektiven dansar på de litterära barrikaderna.
Och mitt i allt uppstår små lysande ögonblick som när bokens ”Jag” i sitt sökande i arkiven efter fakta om den gamla mejerinäringen hittar fotot på de unga mejeriarbeterskorna som ställt upp sig framför kameran på en bild tagen på Hökmarks bymejeri i Västerbotten år 1917:
”Jag blev förälskad i dem från första stund. Vilket fantastiskt foto! Deras stolthet var slående och stred fullständigt mot min föreställning om gamla dagars hårt arbetande kvinnor!”

Gunnar Brulins fackliga medvetenhet i allmänhet och hans kunnighet i livsmedelsbranschen i synnerhet anrättad med hans skickliga penna firar här triumfer. Det doftar tungt av kärnad mjölk och lagrad ost i Brulins mejeriskildringar och det är inte det sämsta! Av de tre böcker jag genom åren recenserat av Gunnar Brulin utgör denna en kröning! Helt enkelt en höjdpunkt!

Gunnar Brulin har varit journalist på Mål & Medel sedan 1990 och har skrivit flera böcker om hur maten produceras och vem som har makten över den. Det är både fakta och skönlitterära böcker:
Billig mat – en dyr affär, Premiss 2006
Dagens rätt – om mat, makt och människovärde
(tillsammans med Malin Klingzell-Brulin), Bilda 2009
Blågul slaktare, Mat & Makt Förlag, 2009
Food for Thought - on food, power and human rights
(tillsammans med Malin Klingzell-Brulin), Bilda 2010
Depån, Mat & Makt Förlag, 2011
Bearbeta mig, Mat&Makt Förlag 2014.

Benny Holmberg

Facebook

Bennys bokrecensioner 2008-2013

27 november 2019 kl. 22:25 ·